Kort recension av Tales of Monkey Island

Återigen spökar Telltale med intressanta små äventyr kopplade till något jag gillar. Sam and Max, StrongBad, och nu den gamla goda Monkey Island serien får nytt liv.

Jag har en hel del att klaga på, först och främst. Kontrollen (varför ändra på något som fungerar? Bara för vi tvingades använda tangentbordet eller konstiga styrscheman till musen i tidigare spel borde det som redan fanns tillgängligt ha fungerat bra nog), animeringsmotorn (du blir snart mycket trött på att se din karaktär ta saker och skaka på huvudet precis som huvudpersonerna har gjort sedan det första Sam And Max-spelet), och klichéerna (fransmannen, Elaine's situation i slutet på spelet, de tråkiga kartorna du måste följa).

Men nåväl. Det verkar som om Ron Gilbert hade mer med detta spel att göra än Steve Purcell hade med Sam and Maxspelen, och lite av känslan från de tidigare äventyren gör sig kända här. Inte fullt ut som man skulle vilja se ibland (det skyller jag motorn och återanvända röstskådespelare på), men den finns där. Det där lite obeskrivbara som bara FANNS där när man spelade originalspelen. Och det går en lång väg till att tvinga mig att ge spelet en stämpel som kort och gott är "Nöjd." Spelet är inte perfekt, för då hade Ron Gilbert personligen fått överse hela projektet, en ny motor hade skapats, och vissa röster hade bytts ut. Men det är BRA. Något som kanske till och med kan lura in nya spelare till att ta del av den historia som serien bygger på. Och än så länge verkar inte spelet lida av det TellTale syndrom vi sett tidigare, det som tvingar oss att lösa alla problem innan episoden är slut, så att alla nya spelare som av någon anledning inte spelar från början av säsongen ska kunna slippa se helheten för att njuta (En bra serie tvingar inte storyn att starta om i början av varje avsnitt!)

Köp och spela, absolut.